Le jornal Hufvudstadsbladet (Le nomine significa Jornal del urbe capital) es
le plus grande publication diurnal svedophone in Finlandia e plus importante
que su parve circulation - in comparation con le gigantic in nordic relationes
Helsingin Sanomat que es publicate in finno. 

Bengt Lindroth es chef del redaction de actualitates (si io me non equivoca)
del Radio National de Svedia) Ille publicava le sequente texto que ego
recipeva via Allan Kiviaho. Ego suppone que iste texto pote esser interessante
pro le lectores del lista. Ego dona etiam mi proprie punctos de vista. Isto
pote esser interessante in iste ultime dies con le Interlingua Institute e
toto circum illo. 

Le epistola al Huvudstadsbladet secundo le texto de Allan Kiviaho. Traduction
del svedese per Kjell Rehnström.


Coragiose attitude lingual
Bengt Lindroth (Jornalista in le Radio National de Svedia)

Hufvudstadsbladet 1999-08-08 

Como pais presidential in le Union Europee Finlandia ha habite problemas con
le stato del germano como lingua interpretate in contextos official o durante
minus formal incontros de labor. In iste caso ego me recorda un session con le
Consilio nordic in Kuopio le autumno de 1995. Plure prime ministros era ibi.
Ego era inviate pro Radio National de Svedia (Sveriges Radio) e subito - como
sovente - toto era multo urgente. Era necessari haber nostre premier Ingvar
Carlsson in le notitiario al tempore de prandio. Non pro que le cosas nordic
era cosas calide pro le redaction domestic, sed nam le tunc actual affaire
Mona Sahlin habeva prendite un nove torno. Mi redaction necessitava fortemente
un comemento del premier in le distante Carelia nord. 

Tunc, le tempore se precipitante verso transmission, Finlandia, como pais
invitante con le ministro del cosas nordic, Ole Norrback al testa, le idea de
practicar politica lingual in le plano international. Ego sideva quasi sur
aculas. Ingvar Carlsson, le premier svedese, habeva dicite que ille essera
libere pro un commento solo post le conclusion del conferentia de pressa. Pro
le prime vice in le historia le finlandeses tunc faceva le innovation que toto
que era dicite in le conferentia de pressa etiam debe esser traducite in
finno, nulle interpretation simultanee, i.e. via auricularios, sed le
traduction era facite del podio. Alque simile non habeva occurrite
anteriormente in official nordic contextos. Le conferentia de pressa deveniva
duplemente plus longe que usualmente. Usque ille momento on habeva in le
contactos official habeva tentate comprender se mutualmente o facer se
comprendite in un mixtura svedo-scandinave.  

Ego succedeva facer mi intervista, malgrado le demoration. Postea un
enthusiastic ministro Norrback que le subite postulato que toto debe esser
traducite al finno era un consciente demonstration; In le continuation
Finlandia certo va postular que le finno habe un plus forte stato in le
collaboration nordic. Non minus le intrata in le Union Europee, ubi le
possibilitates de interpretation era plus generose, habeva convincite le
finlandeses que illes non del toto debe acceptar le practica usque nunc; le
finnese debe officialmente haber un stato al minus tanto forte in le Consilio
Nordic como le linguas scandinave. A mi aviso, Finlandia ha continuate ducer
iste linea. 

Al fundo del rixa hodie del germano in le Union Europee on poterea, in le
nomine del consistentia, imaginar le sequente: Que le finno deberea ceder in
favor de isto o ille linguas que le plus grande numero de personas involvite
parla e comprende al minus satisfactorimente, isto es le mixate scandinavo, o
que on face le anglese al lingua conferential. Esque isto es le linia de
Finlandia? 

Ego non pone le question pro crear enoio, pro planger me. Ego non vole
instigar un rixa con le pais presidential del Union Europee. In contrario. Ego
ha sempre subtenite le ambitiones de Finlandia facer nos phlegmatic svedeses
recognoscer le finno como un lingua minoritari in Svedis, secundo le
convention lingual europee.
 
Ego etiam me accorda de lo que le permanentemente finnophile redactor in chef
de Dagens Nyheter, le plus grande jornal matinal de Stockholm, Hans Bergström,
recentemente scribeva: que le premier finlandese Lipponen es "coragiose"
eveliante le pensata de nominar le anglese le sol lingua obligatori de
interpretation in le Union Europee. Le corage super toto se expressa in isto
que ille osa defiar le pretentiones de Francia. In Paris on se face le
illusion que le francese "naturalmente" es equal, si non superior, al anglese
como lingua del diplomatia, le eloquentia e le lingua commun del cultura
europee. 

Mi intention in facer memorar le incontro in Kuopio, que occurreva plus que
quatro annos retro, es per consequente non de tentar demonstrar certe
inconsistentias in le politica lingual de finlandia... o forsan le objectivo
es justo isto, de indicar quanto difficile il es practicar consistentia quanto
a si emotionalmente cargate cosas como lingua e idioma maternal.

Del un latere nos propaga in le paises nordic diligentemente in favor de un
juridic protection de omnimode linguas minoritari, e nos nos inquieta e proba
impedir que le anglese face infunctionabile tote dominios lingual (industria e
negotios, computatores e intertinemento), del altere latere nos, e al minus
ego, appella Lipponen coragiose, qui parla del cosa que le anglese debe esser
le lingua del autoritates in le Union Europee. Le logica non es autoevidente. 

Forsan al minus nos in le Nordico, al initio, debe dedicar un poco de
pensamento al maniera in le qual nos manopera le grande cultural disordine del
qual il se tracta in iste question. O in le altere caso nos omnes essera
alterate a nordicos con anglese rupte como minime denominator commun
primordinal. Le resta essera como isto. Le alte principios del
multiculturalitate se rende palide como le scriptura de un penna ballographic
(un ballographo) sub le sol del plen estate. 

Ecce le original svedese. Io ha cambiate alcun errores de typographia pro
facilitar le comprension del texto pro ille lectores qui non es native
parlatores de svedese. Forsan un reminiscentia de mi tempore como instructor
de svedese.

MODIG SPRÅKLINJE?
Bengt Lindroth (Journalist vid Sveriges Radio)
Hufvudstadsbladet 1999-08-08 (I dag söndag)

Som ordförandelandet inom EU har Finland fått
problem med tyskans status som tolkat språk i offi-
ciella sammanhang, eller under mer informella ar-
betsmöten. Då drar jag mig till minnes en session
med Nordiska rådet i Kuopio hösten 1995. Flera
statsministrar var där. Jag var utsänd för Sveriges
Radio och plötsligt blev det, som ofta, stor brådska.
Det gällde att få med vår statsminister Ingvar Carls-
son i radionyheterna vid lunchtid. Inte för att det
nordiska var något hett stoff för hemmaredaktionen,
utan för att den då pågående s.k. Mona Sahlin-affä-
ren tagit en ny vändning. Min redaktion måste till
varje pris få en kommentar från statministern där
borta i norra Karelen.
  Då - medan minutrarna rusade mot sändning -
fick Finland som värdland, med Norden-minister Ole
Norrback i spetsen, för sig att idka internatio-
nell språkpolitik. Jag satt som på nålar. Ingvar
Carlsson hade sagt sig bli ledig för en kommentar
först efter avslutade presskonferens. För första
gången i historien hittade då de finska värdarna
på att allt som sades på presskonferensen också
skulle tolaks till finska. Ingen simultantolkning
via lurar alltså, utan översättningen gjordes från
podiet. Något sådant hade aldrig förekommit tidi-
gare i officiella, nordiska sammanhang. Presskon-
ferensen blev dubbelt längre än brukligt. Dittills
hade man i det officiella umgänget försökt begripa
varandra eller göra sig förstådd på svensk-skandi-
naviska.
  Jag hann få min intervju, trots fördröjningen.
Efteråt förklarade en förtjust minister Norrback
att det plötsliga kravet på  att allt måste över-
sättas till finska var en medveten demonstration;
hädanefter skulle Finland minsann kräva att finska
språket fick en starkare ställning i det nordiska
samarbetet. Inte minst hade inträdet i EU - där
tolkningsmöjligheterna var generösare - fått fin-
ländarna att inse att de inte alls behövde godta
hittillsvarande praxis; finskan borde få en offi-
ciellt sett lika stark ställning i Nordiska rådet
som de skandinaviska språken. Den linjen har
Finland fortsatt att driva, vad jag vet.

Mot bakgrund av dagens strid om tyskan i EU
kunde man ju, i konsekvensens naman, föreställa sig
följande; att finskan inom Nordiska rådet borde stå
tillbaka för det eller de språk de flesta inblandade
talar och förstår åtminstone hjälpligt, dvs bland-
skandinaviskan, eller så görs engelskan till borde (bords- ?)
konferensspråket. Är detta Finlands linje?
  Jag ställer inte frågan av grinighet. Jag vill inte
mucka gräl med EU-ordförandelandet Finland.
Tvärtom. Jag har alltid stött Finlands ambitioner att
förmå oss tröga svenskar att erkänna finskan som
ett minoritesspråk i Sverige, enligt den europeiska
språkkonventionen. Jag instämmer också i vad Da-
gens Nyheters ständigt finlandsbeundrande chefre-
daktör Hans Bergström nyligen skrev: att statsminis-
ter Lipponen är "modig" som väcker tanken på att
utnämna engelskan till enda obligatoriska tolknings-
språk i EU. Modet består framför allt i att våga utma-
na Frankrikes anspråk. I Paris inbillar man sig ju
gärna att frnaksna självklart är jämställd med, ja
kanske rent av överlägsen, engelskan som diploma-
tins, vältalighetens och den europeiska kulturens
gemensamhetsspråk.

Min avsikt med att påminna om mötet i Kuopio för
snart fyra år sedan är alltså inte att försöka beslå
Finland med eventuella språkpolitiska inkonsekven-
ser ... eller, kanske är uppsåtet just detta: att påpeka
hur svårt det är att alls vara konsekvent när det gäl-
ler så känsloladdade ting som språk och modersmål.
  Å ena sidan propagerar vi i Norden flitigt för att
juridiskt skydda allsköns minoritetsspråk, och vi
oroas för och försöker hindra att engelskan slår
ut hela språkdomäner (näringsliv, data underhåll-
ning). Å andra sidan kallar vi - eller åtminstone jag -
Lipponen modig som ordar om att engelskan kanske
borde bli ensamt överhetsspråk inom EU. Logiken är
inte självklar.
  Kanske borde åtminstone vi i Norden, till en bör-
jan, fundera över hur vi hanterar den stora kulturel-
la oreda det härfråga om. Eller så förvandlas vi alla
till nordbor med bruten engelska som främsta ge-
mensamma nämnare. Resten blir det som det. De
höga principerna om det mångkulturella bleknar
sakta bort, som kulspetsskrift i högsommarsol.